Var är du nu?
Jag är så glad att jag fick se dig en sista gång, stryka din kind, hålla din hand och säga tack för att du funnits i mitt liv. Det var fint att se hur fridfullt du låg i din säng. Precis som att du sov riktigt gott.
Idag kändes det lite lättare i kropp och själ. Igår var jag som inlindad i ett enormt massivt åskmoln. Kunde varken tänka klart eller koncentrera mig på jobbet när jag visste att morfar bara hade dagar/timmar kvar att leva. Disträ som aldrig förr, tror nog inte jag nånsin känt samma känsla av att jag inte kunde bry mig mindre om det mesta...
Det är märkligt egentligen hur man kan vara så delad.
Samtidigt som det är en ren lättnad att morfar äntligen fått gå vidare, återförenas med mormor och framförallt bli fri från sin sjukdom så känns det så ångestladdat och extremt sorgligt att han är borta. Fastän jag vet att han har det 1000 gånger bättre där han är nu.
Vart han nu än är... Om jag ska gissa så skulle jag väl tro att mommo och moffa nu sitter i en stuga på Rökallen, eller kanske i hamnen guppandes i en båt?
Mitt i allt kommer tårarna igen... Ett minne från förr gör sig påmint. Det jag känner att jag saknar är nog morfar som fanns innan alzheimers-sjukdomen tog över. Det är på något sätt den moffa jag sörjer... Morfar som inte kunde gå, inte kunde äta själv, knappt prata och inte ens kände igen mig, pappa eller mamma, där finns istället känslan av lättnad för att man vet att han mår bättre nu... För jag vet att han aldrig någonsin hade velat vara i så dåligt skick som han var den sista tiden. Aldrig.
Det känns orättvist. Orättvist att de snälla, goda, nöjda gamlingarna ska bli så sjuka att de inte ens vet vad de själva heter. Morfar blev ändå 79 år, och skulle fylla 80 den 10 December. Tänk om han hade fått vara frisk, om jag hade fått ha kvar min friska morfar, mamma sin friska pappa och att han själv framförallt hade sluppit denna sjukdom sista 4-5 åren i sitt liv... Tänk om...
Som sagt lättare idag, men ändå många känslor och tankar som bubblar inombords och mitt i allt kommer tårarna igen. Det gör så ont och veta att du inte längre finns här hos oss... Aldrig mer.
Jag är övertygad om att du har det finfint nu, du och mormor tillsammans. Vart ni än är och vad ni än gör, så är ni båda friska och har återigen varandra ♥
Sakar dig.
Idag kändes det lite lättare i kropp och själ. Igår var jag som inlindad i ett enormt massivt åskmoln. Kunde varken tänka klart eller koncentrera mig på jobbet när jag visste att morfar bara hade dagar/timmar kvar att leva. Disträ som aldrig förr, tror nog inte jag nånsin känt samma känsla av att jag inte kunde bry mig mindre om det mesta...
Det är märkligt egentligen hur man kan vara så delad.
Samtidigt som det är en ren lättnad att morfar äntligen fått gå vidare, återförenas med mormor och framförallt bli fri från sin sjukdom så känns det så ångestladdat och extremt sorgligt att han är borta. Fastän jag vet att han har det 1000 gånger bättre där han är nu.
Vart han nu än är... Om jag ska gissa så skulle jag väl tro att mommo och moffa nu sitter i en stuga på Rökallen, eller kanske i hamnen guppandes i en båt?
Mitt i allt kommer tårarna igen... Ett minne från förr gör sig påmint. Det jag känner att jag saknar är nog morfar som fanns innan alzheimers-sjukdomen tog över. Det är på något sätt den moffa jag sörjer... Morfar som inte kunde gå, inte kunde äta själv, knappt prata och inte ens kände igen mig, pappa eller mamma, där finns istället känslan av lättnad för att man vet att han mår bättre nu... För jag vet att han aldrig någonsin hade velat vara i så dåligt skick som han var den sista tiden. Aldrig.
Det känns orättvist. Orättvist att de snälla, goda, nöjda gamlingarna ska bli så sjuka att de inte ens vet vad de själva heter. Morfar blev ändå 79 år, och skulle fylla 80 den 10 December. Tänk om han hade fått vara frisk, om jag hade fått ha kvar min friska morfar, mamma sin friska pappa och att han själv framförallt hade sluppit denna sjukdom sista 4-5 åren i sitt liv... Tänk om...
Som sagt lättare idag, men ändå många känslor och tankar som bubblar inombords och mitt i allt kommer tårarna igen. Det gör så ont och veta att du inte längre finns här hos oss... Aldrig mer.
Jag är övertygad om att du har det finfint nu, du och mormor tillsammans. Vart ni än är och vad ni än gör, så är ni båda friska och har återigen varandra ♥
Sakar dig.
