"Här är det halkigt!" Det fick vi veta idag... Också, maha.

Igår gick jag och la mig med en tanke i huvet; Hur läskigt det är att säga aldrig mer.
Veta att det inte längre existerar, att det aldrig mer kommer vara en del av livet.

Mitt i allt och ingenting slår det mig att det är höstlov denhär veckan för skolungdomarna. Haha, och ja, jag känner mig faktiskt gammal ibland. Som att jag gått i väldigt tidigt pension, när det känns som allra mest tragiskt ; D

Men det känns som så konstigt att precis samma dag, samma tidpunkt i samma tid och rum kan betyda så sjukt olika mycket för människor.
För arbetande folk är det som vilken dag/vecka som helst, men under skoltiden så är helt plötsligt en Måndag semester, lugn och ro och bara den bästa dagen på året ungefär. Och nu är jag där, skolan är över och förhoppningsvis har jag ett skitjobb snart! Haha, vuxenlivet närmar sig med stormsteg ; D Aldrig mer lov... Hur konstigt låter inte det på en skala, egentligen? Det har liksom alltid bara funnits där, varit med. 
 
Jag saknar att dagarna faktiskt var någonting. Det var skillnad, allt var inte en enda röra av en och samma sak som gick runt i en oändlig cirkel.

Dethär suger! Tur som fasen att det inte är förevigt. Eller...?

Det finns inget värre än att vänta på svaren som ändå inte kommer. Eller nästan något som är ännu värre, kanske? Man ser att man fått svar, man hinner bygga upp förhoppnigar om att det står något positivt men svaret är nej eller "vi hör av oss". Jag vet inte vad som är värst, men det känns. Blä!

Nåja, some day bitches! Vänta bara ; D Någon dag måste det ju vara min tur?

Pussheeej <3