87 år.
13 September, söndag och idag blir min fina och underbara farmor hela 87 år.
Egentligen förstår jag inte hur detta hjärta fortfarande orkar picka på efter så många års sjukdom. Men det är klart, ett hjärta med så mycket kärlek, det kan nog slå några slag på övertid.
Kan inte låta bli att tycka att det är orättvist, ändå inte så många som har kvar någon av sina mor/far-föräldrar i min ålder, men jag har ju det. Fast ändå inte. Det som känns orättvist är väl att vi har dig är men du kan ändå inte njuta av livet och vi får inte ta del av Dig och din fantastiska person.
Tänk om du hade varit frisk, som sagt få förunnat att ha en farmor i livet när man närmar sig 30, men i nuläget kan jag inte påstå att det känns särskilt bra. Både av själviska själ men även av omtanke.
Det är så svårt när man inte vet vad du tänker, känner eller uppmärksammar. Fast å andra sidan är väl sista stadiet rätt... likgiltigt. Ingen vet ju egentligen vad som händer därinne, men det känns som att det skulle vara otroligt om det skulle vara så att det vimlar av tankar och känslor relaterade till verkligheten. Jag menar, när man till slut inte kan le längre för att impulserna inte kopplar rätt, ska det verkligen kunna koppla så att man kan tänka och känna då?
Jo, jag tror nog att man känner in i det sista i alla fall, men det kanske handlar mer om känslor i sin egna lilla värld på något sätt. Tror tyvärr inte att man relaterar till de man möter på samma sätt som när man är frisk.
