Det har under helgen varit en stor diskussion angående löner i klassens gemensamma grupp på facebook, en av klasskompisarna har tagit ett initiativ till att skriva ett öppet brev med motivering att höja våra ingångslöner från 24500 till 26500. Och visst, jag kan hålla med om att vårdpersonal över lag är underbetalda för det ansvar man faktiskt har, men samtidigt kan jag inte tycka att en ingångslön på nästan 25000 är dåligt och något att klaga över?
Jag tänker på alla andra som kanske jobbat i 30 år, varit trogen samma arbetsplats under alla arbetsamma år och kanske aldrig ens kommer upp i den summan? Klagar dom? Svar nej. Borde vi då verkligen klaga?
Och det som stör mig mest, det är att större delen av de som ska ha helst 30 000 i ingångslön är nyfyllda 20-22 år gamla. Vi kanske är från helt olika världar, men att ens första jobb resulterar i en INGÅNGSLÖN på 25000 är väl allt annat än dåligt, men mycket vil ha mer sägs det väl. Och argumenten för att höja lönen, bland annat att vi som studerar tar på oss stora lån. Ja, senast jag kollade så var det helt frivilligt att börja plugga och därmed även et fritt val att ta på sig lån för 200 000, visst det är för att skaffa sig utbildning men fortfarande inget rimligt argument för att höja lönerna, ska min framtida arbetsplats ta ansvar för mina val? Tror inte det, verkligheten funkar inte så och det hade snorvalparna vetat om de hade varit ute i arbetslivet. Dessutom menar dom att vi skulle stå enade när vi är färdiga med utbildningen i Juni och tacka nej till jobb där de inte erbjuder lön över 26 000. Bland det dummaste jag hört, man tackar inte nej till jobb av den anledningen, det är också något de hade förstått om de varit torra bakom öronen...

Detta skapade ens tor oro hos mig. Dels på grund av de helt oresonliga argumenten men dessutom när diskussionen tog en lite obheaglig vändning och plötsligt var vi som ställde oss emot detta oansvariga, som inte visade vilja att hjälpa andra och därmed utgjorde en risk för patientsäkerheten. Det blev helt enkelt sandlådenivå på diskussionen och det blev smutskastning av oss som sa ifrån, eller egentligen bara sa att vi inte kunde ställa oss bakom det som skulle skrivas i brevet. Jag kunde väl spontant känna att de som utgör en risk för patientsäkerheten är dom som tackar nej till sommarjobb pga "för låg lön" men när det var hink och spade som gällde kände jag inte att det var värt att lägga energi på att ge svar på uttalandena.

 

Mina argument för att inte skriva under det som stod var dels att CSN är frivilligt, att 25000 därmed inte heller är en dålig ingångslön och att man förhoppningsvis har en tanke bakom sin utbildning, att det finns en vision om att vilja hjälpa andra eller att man hoppas kunna bidra med något för någon annan i sitt arbete när vi trots allt ska jobba väldigt nära människor som befinner sig i kanske de svåraste situationerna i livet.

Svaren på detta bidrog till en oro över hur framtida vården skall se ut, med människor som inte har nån som helst respekt för andras åsikter, ingen förståelse eller sympati för att man tänker annorlunda... Är det såna som ska jobba i vården? Det skrämmer mig. Jag vill verkligen tro att det finns en dröm om att man med hjälp av detta jobb skall kunna lindra någons lidande eller åtminstone bidra till att livet inte känns helt hopplöst varje minut, men börjar tappa hoppet. Blir nästan ledsen när jag tänker på alla människor dessa personer kommer möta och kanske bara förvärra eländet de redan befinner sig i.