Så var det söndag och en fantastisk helg har passerat! Inte fantastisk i sig, har inte hänt så mycket här i våran lugna vrå, mest chill och plugg under dessa dagar. En hel del tankar har snurrat i skallen också.

Under hela mitt liv har jag aldrig haft nån direkt längtan efter syskon, har ju som alltid varit utan så det har aldrig varit nåt som jag har tänkt sådär mycket på egentligen. Men för ungefär 1,5 år sedan när Davves lillasyster fick barn så var det som att en tagg stack till i hjärtat, samtidigt som man såklart var lycklig över att Davve blev morbror. Men då slog det mig verkligen att jag aldrig kommer få uppleva dendär känslan av att få syskonbarn, jag kommer aldrig få bli moster eller faster. Det är inte hela världen, men just då när det slog mig så var det verkligen en tagg som fastnade i hjärtat eftersom alla som får syskonbarn tycks uppleva att det är bland det bästa som nånsin hänt! Vilket jag mycket väl kan förstå, med tanke på att det är en syster/bror som man vuxit upp med och har oändligt med barndomsminnen tillsammans med får barn, klart det inte går at göra annat än älska det barnet mer än allt annat på jorden. 

Så till saken. I torsdags så hände det nåt alldeles fantastiskt! Min finaste barndomsvän sedan 23 år tillbaka antog sitt livs utmaning och fick äntligen sätta sin lilla underverk till världen! Fick ett mms på fredagförmiddag och känslan av att se denna lilla knodd är helt obeskrivlig.

Glädjetårarna sprutade, dels för att jag var glad å deras vägnar att de äntligen fick vara med om denna livsomvälvande händelse, dels för att lillpyret var det finaste jag någonsin sett och för att jag kände mig stolt över min fina vän som klarat av att föra honom till livet.

Och precis när maskaran rann längs kinderna slog det mig, jag har inga biologiska syskon och det är något man får acceptera och det har gått bra ändå. Men med dessa känslor som sprider sig från topp till tå kan jag nånstans förstå vad det innebär att få syskonbarn eftersom E är det närmsta jag nånsin kan komma en syster. Vi är så lika fast ändå olika, vi delar samma hårfärg/samma humör, vi har känt varann i stort sett hela livet, vi har haft så himla roligt, vi har bråkat, surat, bytt brevpapper in i det oändliga, tjaffsat om skitsaker men ändå alltid varit sida vid sida och hittat tillbaka till varandra förr eller senare. Kort sagt så är blodsband inte allt, det handlar om vem som funnits där.

 

Hon är en av få som jag litar på till 110% och som jag vet kommer finnas där om 10 år, 20 år, 50, år. Hon kommer alltid finnas där. Det är inte det att jag tar någon för givet, men under dessa 23 år som vi nu har känt varandra så har det gått upp och ner med kontakten vi har haft. Under vissa perioder har vi knappt hörts av alls medans vi varit som Bill och Bull andra perioder. Men det som är så tryggt är att vi alltid hittar tillbaka till varandra oavsett hur längesen det är vi pratade senast och dessa gånger är det som att vi hördes nyss. Egentligen är det hemskt att man inte hörs av oftare, att det är så svårt att planera och tajma ihop schemat, men jag antar att det är det berömda livet som kommer emellan och att man är för generös med att låta livet göra det också.
Nu hoppas jag att lilla nytillskottet kan bidra till en mer regelbunden kontakt, tycker det är skamligt att jag och hans fina mamma inte kan skärpa till oss och ha mer kontinuerlig kontakt. Det är helt otroligt vad jag längtar tills jag får träffa deras skatt och inte minst hans fina mamma, var alldeles för längesen! Till skillnad från hans mamma och pappa så hoppas jag att veckan/veckorna rusar förbi så man får komma och hälsa på! Är rädd jag kommer fälla en tår av lycka när man får snosa på lilla miraklet, men det kan väl inte göra så mycket skada.

Avslutnigsvis vill jag bara säga välkommen till världen, finaste lilla vän! ♥