Jag tycker inte om att känna mig vuxen. Det är läskigt av den väldigt enkla anledningen att jag helt enkelt inte är det, so far away!

Mitt i allt idag så gick det upp för mig att jag faktiskt är frisör, det kändes konstigt. En frisör är liksom en av dedär människorna som känns sådär avlägsna, ungefär som att "sådär kommer jag aldrig vara, dit kommer jag aldrig komma" Inte är jag väl verkligen en av de? Det känns verkligen inte så ibland, haha.
Nästan som att jag står på utsidan av mitt eget liv och tittar på, och mitt i allt så är det som att någon puttar in mig till min egen verklighet, det är skumt.
Jag vet inte om jag liksom lever i min egna lilla värld från förr, då man var mindre och allt var simpelt, tryggt och lugnt. Som att jag vill tro att det fortfarande kan vara så, men monstret under sängen har förvandlats till så mycket mer än bara en rädlsa som fanns när det blev mörkt, nu är det väl mer en del av hela livet? Baksidor och avigsidor med räta maskor, ungefär, upp och ner.

Jag gillar inte när folk frågar mig om jag trivs som frisör och undrar om jag vill göra det resten av mitt liv. Vad ska man svara? Resten av mitt liv, inser ni hur lång tid det är? Jag var 15 år när vi valde linje till gymnasiet, hur skulle jag kunna veta vad jag ville då 10 år framåt?
Jag vill inte veta svaret....
Livet blev för komplicerat alldeles för tidigt, hojja.

Nåja, keep on dancin´ biatch!
Pussåkram